I 16 år har jag drivit Norrtälje Kattcenter. Jag har hunnit se och höra det mesta, men de senaste veckorna har en gräns passerats (igen). Trycket har varit omänskligt. Bara under de senaste fjorton dagarna har vi tagit emot närmare hundra förfrågningar om omplaceringar och de är alla akuta så här lagom till semestern… Hundra katter som plötsligt har förvandlats till ett logistiskt problem. Hundra katter som plötsligt inte passar in i människors liv längre.
Och låt oss vara helt ärliga med timingen: det är ingen slump att detta sker just nu. Semestern står för dörren. Det ska resas, bokas flyg och njutas av ledighet. Men hoppsan, familjen hade visst en katt också. Kattpensionaten blir fullbokade redan i april av alla de ansvarsfulla ägare som faktiskt planerat och bryr sig om var deras älskade familjemedlem ska vara när de reser bort. Men för den här gruppen människor blir lösningen istället att försöka dumpa katten på ett katthem i sista sekunden. Istället för att vara ansvarsfull och planera för en kattvakt eller betala för ett pensionat. Katten har blivit ett semesterhinder som snabbt måste städas undan. Lösningen blir istället att försöka dumpa ansvaret på katthemmet. I hopp om att det ska ske snabbt, smidigt och gratis. Att boka en tid för avlivning är trots allt lite jobbigt och inte för att nämna dyrt.
Det är en fascinerande dubbelmoral vi ser. Om människor köper en dyr båt, en avancerad bil eller åker på en drömsemester, då läser de på i månader. De tecknar rätt försäkringar, köper tillbehör, planerar logistiken in i minsta detalj och betalar tusenlappar för service utan att blinka för att allt ska fungera perfekt. Men när det gäller ett levande liv, en familjemedlem som kräver lite engagemang och förståelse, då finns det plötsligt varken tid, pengar eller tålamod kvar. Då ska allt bara fungera av sig själv, annars åker den ut eller får döden dö.
Det är alldeles för lätt att skaffa katt idag. Det sker utan eftertanke, utan planering och framför allt: med en total brist på kunskap. Katten är och förblir en slit-och-släng-vara på svensk husdjursmarknad. Så länge den är söt, ligger still i soffan och ”sköter sig” är allt frid och fröjd. Men katten är ett av våra mest missförstådda husdjur. Många förväntar sig att den bara ska finnas där som en levande inredningsdetalj. Det finns ingen förståelse för dess faktiska behov, dess natur eller dess stressbeteenden.
När katten sedan reagerar på sin miljö, då blir lösningen nästan alltid densamma: att göra sig av med den. Snabbt, smidigt och helst utan dåligt samvete. Om det kan ske utan kostnad är det ett plus.
I förrgår tog jag emot två unga katter på sju månader via en klinik. De var bokade för avlivning. Orsaken? Ägarna skulle flytta och kom på att det ”inte fungerade” att ta med katterna. Sju månader gamla, hela sitt kattliv framför sig, som var sekunder från att raderas ut för att de råkade korsa en människas logistikplanering. Hur kan man vara så hjärtlös och ansvarslös? Tre månader in i sitt kattägarskap kom de på att de skulle flytta och det passade inte längre att ha katt. Lösningen? Avlivning. Vill man inte avliva kan man alltid åka ut på landet och bara släppa ut katterna. Det är inte bara hjärtlöst, det är direkt skamligt.
Och mejlen fortsätter att rulla in i katthemmets inkorg. Häromdagen fick jag en förfrågan från en ung man som ville boka tid för att avliva sin mors två åttaåriga katter eftersom de börjat bajsa inomhus. När jag svarade att vi inte avlivar friska katter, utan vill utreda varför katterna börjat bajsa utanför lådan, fick jag minsann veta att jag inte vill katternas bästa. Jag fick höra att katterna ”inte räknas som friska” om de bajsar inne. Jag möttes till och med av ett dolt hot ,att om vi inte ville hjälpa till att avliva katterna humant, kunde man minsann lika gärna avliva sina katter hemma med en träklubba (vilket för övrigt är strikt olagligt enligt svensk lag) även om mannen bestämt hävdade att det var lagligt.
Det här visar på den skrämmande, arrogant syn på levande varelser, som tyvärr inte helt ovanlig när det kommer till just katter.
Att en katt kissar eller bajsar utanför lådan är inte ett tecken på att den är ”trasig” och ska kasseras. Det är kattens absolut sista utväg för att skrika på hjälp. Det är ett beteendeproblem som bottnar i stress, otrygghet, felaktig miljö, kost eller ren fysisk sjukdom. Katten gör det inte för att jävlas. Den gör det för att något i dess värld är fundamentalt fel. Ett fel som ingen vill förstå eller försöka rätta till.
Men istället för att rannsaka sig själv, köpa en extra kattlåda, byta strö eller åka till veterinären för att ta ett urinprov, väljer man den enkla och mest fega utvägen. Man vill boka en tid för avlivning. Och när ett katthem, som drivs med extremt knappa resurser och ett enormt hjärta, sätter ner foten och vill hjälpa katten till ett bättre mående – då blir vi de elaka. Då blir vi de som ”inte vill djurens bästa”.
Katter är fantastiska, komplexa och känsliga varelser. De förtjänar respekt. De förtjänar ägare som läser på och som förstår att ett djurägande kräver engagemang i femton till tjugo år. De förtjänar människor som inte ger upp så fort det blir lite jobbigt och svårt.
Vi på Norrtälje Kattcenter kommer aldrig att sluta kämpa för katternas bästa. Vi kommer aldrig att bli en bekväm avstjälpningsplats för människor som tröttnat på sitt ansvar. Men vi behöver att samhället vaknar upp nu. Det är 2026! En katt är en familjemedlem, ett liv som du har ansvar för. Inte en jävla möbel du slänger på tippen när du renoverar eller flyttar för att den inte passar in längre.
/Cecilia
Trycket på vårt katthem är just nu enormt och vi drivs med mycket knappa resurser. Om du vill stötta vår kamp för att rädda friska katter undan avlivning och ge dem en andra chans, ta gärna emot ett bidrag via Swish: 123 161 2001. Varje krona gör skillnad.
