Under hösten 2009 arbetade jag som volontär på ett katthem. En dag när jag kom in på en avdelning för att städa möttes jag av en liten svart katt som skrek högt, sprang mot mig och klättrade hela vägen upp i min famn. Jag skulle ju inte ha någon katt – jag var bara där för att städa – men ett frö var sått och tankarna började snurra.
Det visade sig dock att den lilla svarta var bokad. Vilken ”tur”, tänkte jag, jag skulle ju ändå inte ha katt. Men fröet fortsatte att gro och kort därpå adopterade jag en annan katt som fick namnet Greta. Bara två veckor senare kom ett oväntat besked: den svarta katten var en hona, och de som bokat henne ville absolut ha en hane.
Vid samma tid blev hon hängig och var inte längre aktuell för adoption. Jag erbjöd mig att bli stödhem, trots att personalen varnade mig för att hon kanske inte skulle överleva. Vi åkte hem tillsammans, hon piggnade snabbt till och fick namnet Be-Biz. Nu, nästan 17 år senare, har hon fått sina änglavingar. Be-Biz var min allra första katthemskärlek.
Du kom till mig som en liten kämpe som inte skulle överleva,
men du gav mig 17 fantastiska år.
En liten tass har slutat trampa,
ett spinnande har ebbat ut.
Nu har dina tassar blivit till vingar,
vila i frid min allra första katthemskärlek
och tack för att du valde mig den där dagen på katthemmet.
/Cecilia
