Katthemmets kastreringsklinik kastrerar cirka 2 000 katter per år och har lång erfarenhet, samt väl utvecklade rutiner. Operationer på honkatter görs med modern och beprövad teknik. Trots detta har vi nu hamnat i en situation där juridiken krockar med den medicinska verkligheten.
Katthemmet har blivit anmälda till ARN av en kund som anser att vi begått ett fel vid en kastrering. ARN har nyligen lämnat en rekommendation om att vi ska ersätta kunden med 6 687 kronor. Vi har dock fattat ett principbeslut om att gå emot detta, då beslutet bland annat vilar på medicinskt felaktiga grunder som hotar hela branschens arbetssätt.
Även om vi respekterar konsumenträttsliga principer – där man som kund ska kunna reklamera en tjänst som inte är fackmässig – finns det en gräns där juridik krockar med biologi. I detta fall har ARN missat en avgörande teknisk detalj: Var restvävnaden faktiskt befann sig.
Förutom de medicinska aspekterna finns det juridiska formalia som helt ignorerats. Enligt Konsumentverket ska ett företag ges möjlighet att åtgärda ett fel innan kunden vänder sig till en annan part för en betydligt dyrare lösning.
På ARN:s hemsida kan man tydligt läsa att man skall klaga hos företaget först, vara tydlig med sina krav och ge dem en chans att svara. Det går även att läsa att värdegränsen för att anmäla en tjänst är 750 kronor. I vårt fall kostade kastreringen 650 kronor – alltså under gränsen för vad nämnden normalt prövar. Genom att räkna in kostnaderna från den nya kliniken når man över minimigränsen. Detta skapar en farlig praxis där en kund kan ”köpa sig” till en prövning genom att välja en dyrare efterföljande klinik, trots att den ursprungliga tjänsten ligger under värdegränsen.
Det är anmärkningsvärt att ARN väljer att kringgå sina egna regler genom att inkludera följdkostnader som vi aldrig gavs möjlighet att påverka eller förhindra. ARN skriver vidare att en konsument måste kunna bevisa sina påståenden, exempelvis genom ett utlåtande som visar att den första vården var felaktig. I sin motivering skriver nämnden:
”Han kontaktade Kattcenter i samband med symptomen och bad om journalen från den ursprungliga kastrationen. Han fick denna samt ett generellt svar om att ett hormonprov kunde vara ett alternativ, men inget erbjudande om hjälp, ansvar eller kostnadsfri reoperation. Först långt senare, när han begärt ersättning, påstod kliniken att man skulle ha kunnat erbjuda detta om han kontaktat kliniken ”först”.”
Kunden kontaktade oss den 27 maj 2025 och bad om en journalkopia samt frågade om både livmoder och äggstockar tagits bort vid kastreringen, då katten verkade uppvisa ett beteende som påminde om löp. Vi svarade omedelbart (inom två timmar!), skickade journalkopia och förklarade att det är väldigt ovanligt att det blir rester kvar av äggstocken vid en kastrering, samt gav rådet att ta ett blodprov för att mäta hormonnivåerna om man kände sig osäkerhet på om kattens beteende var löp eller inte.
Trots vår snabba respons och vilja att hjälpa till, valde kunden att helt tysta dialogen. Utan att återkoppla till oss lät kunden en annan klinik utföra omfattande prover, undersökningar och en extremt kostsam operation.
Två månader senare, den 28 juli 2025, hörde kunden av sig igen – nu med ett krav på 6 687 kronor (efter att försäkringsbolaget ersatt 2 750 kr av ett totalbelopp på 9 437 kr). Genom att agera på egen hand har kunden fråntagit oss vår lagstadgade rätt att avhjälpa det påstådda felet. Att ge näringsidkaren chansen att rätta till en brist är en grundförutsättning för att senare kunna kräva ersättning enligt Konsumenttjänstlagen.
ARN motiverar vidare sitt beslut med att kunden flyttat och därför haft ”särskilda skäl” att avvisa ett ”eventuellt” erbjudande om hjälp från oss. Detta resonemang är djupt problematiskt av två anledningar:
ARN ger här kunden en juridisk ”genväg” för att gå till en annan klinik, men argumentet faller på att kunden aldrig gav oss chansen att ens ta ställning till situationen. Att ARN använder en flytt som ett frikort för kunden att ignorera reklamationsrätten skapar en farlig praxis. Det innebär i praktiken att en näringsidkare förlorar sina lagstadgade rättigheter så fort en kund flyttar.
Det mest anmärkningsvärda i kommunikationen är vad kunden valde att inte berätta. När kunden kontaktade oss den 27 maj och frågade om en journalkopia och nämnde att katten kanske löpte, visade journalen från den andra kliniken att kunden redan hade tagit blodprover, fått ett provsvar, samt bokat in en operationstid.
Kunden undanhöll alltså medvetet informationen om att en utredning redan var påbörjad och att hormonnivåerna var kända. Genom att ställa en öppen fråga till oss, för att sedan använda vårt sakliga och vägledande svar som ett bevis på ”bristande vilja att hjälpa”, agerade kunden djupt ohederligt. Hade kunden informerat oss om de faktiska omständigheterna och provsvaren hade samtalet tagit en helt annan vändning.
Ett erbjudande om ansvar kräver att man först får konstatera att ett fel faktiskt har begåtts. Genom att undanhålla sanningen och istället boka en operation på en annan klinik har kunden skapat en kostnad som inte står i proportion till det ursprungliga ingreppet. Kunden har genom detta agerande fått oss att framstå som passiva i Allmänna reklamationsnämnden (ARN):s ögon, trots att det i själva verket var kunden som dolde fakta och omöjliggjorde en lösning.
ARN motiverar sitt beslut med att kunden flyttat och därför skulle ändå haft särskilda skäl att avvisa ett ”eventuellt” erbjudande från vår sida. Det är ett märkligt resonemang. Man kan inte avvisa något som inte existerar, och anledningen till att inget konkret erbjudande fanns på bordet var att kunden valde att aldrig påbörja en dialog med oss. ARN skriver även: ”behandlingen var en nödvändig åtgärd för att undvika fortsatt lidande för katten.”
Att en honkatt löper är ett helt naturligt hormonellt tillstånd. Det är inte förenat med smärta eller fysisk fara. Att påstå att ett löpbeteende (som att rulla sig på golvet eller jama mer än vanligt) utgör ett lidande som kräver en akut och kostsam specialistoperation är medicinskt ogrundat. Att jämställa ett naturligt löpbeteende med ett medicinskt lidande är inte bara sakligt felaktigt, det är dessutom ett argument som saknar stöd i veterinärmedicinsk praxis.
Att kunden valde att forcera fram en dyr operation på en annan klinik under förespegling av ”lidande”, istället för att kommunicera och låta oss utreda saken fackmannamässigt, visar återigen på ett brott mot skyldigheten att begränsa sina kostnader enligt Konsumenttjänstlagen. Det fanns ingen akut medicinsk indikation som rättfärdigade att kunden frångick normala reklamationsregler och satte oss inför fullbordat faktum med en faktura på nästan 10 000 kronor.
Men det är inte bara juridiken som brister i ARN:s beslut. Den tyngsta punkten är den medicinska verkligheten – en verklighet som visar att kastreringen utfördes helt korrekt utifrån en katts normala anatomi.
Journalen från den andra kliniken visar att de tog blodprover redan innan kunden ursprungligen kontaktade oss. Provet visade milt förhöjda hormonhalter, vilket bekräftade att det fanns äggstocksvävnad kvar. För att överhuvudtaget kunna lokalisera denna vävnad tvingades kliniken använda avancerad datortomografi (CT).
Vävnaden hittades ovanför mjälten – en betydande anatomisk avvikelse från äggstockarnas normala position. Detta tyder på en ektopisk vävnad (medfödda celler på fel plats), en känd medicinsk komplikation som inte kan förutses eller förhindras genom normal kirurgisk teknik. Vi anser därför inte att den ursprungliga operationen varit felaktig, utan att kattens unika anatomi orsakat tillståndet. Att begära att en kirurg ska lokalisera celler vid mjälten under en standardkastrering är medicinskt orimligt.
Vid en rutinkastrering hos oss görs ett snitt på cirka 1 centimeter, placerat 3–4 centimeter nedanför naveln. Genom detta lilla snitt ”fiskas” livmoder och äggstockar upp från sina naturliga fästpunkter. Om man skulle utgå ifrån att alla katter har äggstockvävnad gömd på ett tredje ställe i buken skulle man behöva öppna varje enskild honkatt från bröstben till bäcken, för att utföra en explorativ kirurgi.
Att rutinmässigt utföra ett så omfattande ingrepp på friska katter vore inte fackmässigt; det vore förenat med onödiga risker och onödigt lidande för katten. Utan anatomiska ledtrådar eller ”röntgensyn” är det praktiskt omöjligt för en kirurg att veta om eller upptäcka vävnad på en tredje, onormal plats under en standardkastrering. Vi utför våra operationer enligt vetenskap och beprövad erfarenhet – inte genom att utsätta djur för onödigt stora ingrepp ”för säkerhets skull”.
För att förstå varför vi nekar är det viktigt att skilja på mänskligt slarv och oförutsägbara biologiska avvikelser. Inom veterinärmedicin innebär fackmässighet att ingreppet utförs lege artis (enligt konstens regler) – det vill säga enligt vetenskap och beprövad erfarenhet.
Att missa en äggstock på sin normala plats är inte lege artis. Vid en sådan bristfällig operation lämnas ofta en hel äggstock, eller en tydlig del av den, kvar på sin normala plats. Detta beror oftast på att kirurgen inte har kontrollerat fästpunkterna ordentligt. Vi har stor erfarenhet av att re-operera katter som kastrerats på andra kliniker, där vi hittat allt från millimeterstora fragment till helt intakta äggstockar – gemensamt för dessa fall är att vävnaden suttit kvar på sin anatomiskt förväntade plats. Vi vet med andra ord precis hur ett kirurgiskt slarv ser ut och hur det åtgärdas. Ett sådant fel är enkelt att identifiera vid en omoperation eftersom vävnaden sitter precis där den förväntas sitta. Det krävs inte en CT för att hitta vävnaden.
I vårt aktuella fall visar dock CT bevisningen på motsatsen: vävnaden återfanns vid mjälten – en plats där ingen kirurg rimligen kan förväntas leta efter en äggstock under ett rutiningrepp.
Att arbeta med levande varelser innebär att man aldrig kan förutse allt. Vi har genom åren sett exempel på biologiska händelser som utmanar all logik. En katt som kastrerats på en annan klinik födde, till allas stora förvåning, en kattunge sex veckor efter ingreppet.
Hur var det möjligt? Vid efterkontroll visade det sig att ett litet foster troligen suttit i cervix (livmoderhalsen). Kirurgen hade inte uppmärksammat att cervix skiljde från det normal. Trots ”kastreringen” fanns det livskraft kvar på en anatomiskt oväntad plats.
Vår långa erfarenhet med 2 000 kastreringar per år har gjort att vi har utvecklat en fingertoppskänsla för dessa avvikelser. Vi har själva haft ett liknade fall (som ovan) där vi vid en rutinkastrering upptäckte att cervix (livmoderhalsen) såg onormalt tjock ut och upptäckte att ett foster i ett mycket tidigt stadie etablerat sig där likt ett utomkvedshavandeskap.
Tack vare vår erfarenhet kunde vi då direkt ställa om och utföra en mer omfattande specialkastrering, för att säkerställa att fostret (ca 2 veckor gammalt) inte lämnades kvar, då det innebär en enorm risk för honkatten att lämna kvar ett foster i en stängd cervix som kan leda till livshotande komplikationer när honan skall genomgå en full dräktighet utan en intakt livmoder.
Ovarian Remnant Syndrome (ORS) är ett tillstånd där en kastrerad honkatt (eller hund) fortsätter att uppvisa tecken på löp trots att äggstockarna har avlägsnats. Detta beror på att det finns funktionell äggstocksvävnad kvar i bukhålan som producerar könshormoner (östrogen).
I extremt sällsynta fall – hos färre än 0,1 % av de katter som drabbas av ORS – beror tillståndet på ektopisk äggstocksvävnad. Det innebär att katten föddes med små, mikroskopiska ”öar” av äggstocksvävnad på helt andra platser än vid huvudäggstocken, exempelvis i livmoderns breda ligament (ligamentum latum uteri) eller på helt andra platser i bukhålan.
Statens Veterinärmedicinska Anstalt (SVA) och internationell expertis betonar att ektopisk vävnad är extremt svår att upptäcka med vanligt ultraljud. Det ofta krävs CT (datortomografi) för att lokalisera vävnaden när den sitter på en anatomiskt onormal plats.
Detta är en känd, men ovanlig, medicinsk komplikation som inte kan förutses eller förhindras genom normal kirurgisk teknik. Att en katt föds med fungerande celler på en anatomiskt ”omöjlig” plats är inget som en veterinär kan upptäcka vid ett rutiningrepp. Att kalla det slarv att inte hitta vävnad vid mjälten är som att anklaga en däckmontör för att ha missat ett fel djupt inne i bilens motor vid ett däckbyte. Vi har utfört operationen korrekt där organen ska sitta – vi kan inte brista i vårt ansvar för att naturen har placerat celler där de inte hör hemma.
Inom veterinärmedicin, precis som i humanmedicin, garanterar man en fackmässig tjänst – inte ett specifikt resultat när biologiska faktorer spelar in. Enligt Sveriges Veterinärförbund (SVF) ska en operation utföras enligt vetenskap och beprövad erfarenhet. Vetenskapen är tydlig: ektopisk vävnad vid mjälten kan inte detekteras vid en rutinkastrering.
I sitt beslut skriver ARN att Konsumenttjänstlagen kan tillämpas analogt och att en tjänst är felaktig om resultatet avviker från vad kunden kan kräva i fråga om fackmässighet. Här går ARN vilse i sin egen tolkning. Fackmässighet innebär att man följer vedertagna metoder (lege artis). Det innebär inte att man kan garantera ett resultat som motverkas av kattens egen biologi.
I sitt beslut skriver ARN att eftersom vävnad fanns kvar var operationen ”ofullständigt utförd” och därmed felaktig. Detta är en farlig och medicinskt okunnig förenkling av verkligheten.
Genom att kalla ingreppet ”ofullständigt” bortser ARN helt från det faktum att vi har utfört en fullständig kastrering på de platser där en katt har sina äggstockar. Vi kan inte göras ekonomiskt ansvariga för anatomiska anomalier.
Det krävdes en avancerad CT-undersökning (datortomografi) för att ens hitta vävnaden. Om det krävs specialistutrustning för miljonbelopp för att ställa en diagnos, kan man inte begära att en kirurg ska se det med blotta ögat under ett rutiningrepp. Att ARN förväntar sig att en kastrering för 650 kronor ska innefatta en diagnostisk säkerhet som kräver specialistkompetens och avancerad röntgen, faller på sin egen orimlighet.
Ironiskt nog är det kundens främsta bevis – CT-svaret – som faktiskt frikänner oss från anklagelsen om slarv. När facit visar att vävnaden satt vid mjälten, bekräftar det samtidigt att den var oåtkomlig under det ursprungliga ingreppet. Om vävnaden hade suttit kvar på sin normala plats, hade vi köpt argumentet om bristande fackmässighet. Men när bevisningen visar att vävnaden fanns i en helt annan del av kroppen, bevisar det att vi utfört kastreringen korrekt på de anatomiska platser där äggstockarna ska finnas.
Kunden har bevisat att vävnaden fanns där, men samtidigt visat att det rörde sig om en anatomisk anomali. Vi har utfört hantverket korrekt där organen ska sitta – vi har inte brustit i vårt ansvar för att naturen har placerat celler på en anatomiskt omöjlig plats.
I sitt beslut skriver ARN kortfattat att: ”kastrationen alltså var felaktigt utförd”
Vid en första anblick kan nämndens logik verka rimlig – om målet med en kastrering är att ta bort äggstockarna och vävnad finns kvar, så har något gått fel. Men ARN:s motivering missar den avgörande skillnaden mellan resultat och fackmässigt utförande.
Att ARN jämställer en biologisk anomali (vävnad vid mjälten) med ett kirurgiskt slarv (vävnad vid normal placering) är djupt problematiskt. Det innebär i praktiken att man inför en ”resultatgaranti” inom medicinen, något som inte ens existerar inom humanvården. Om en kirurg följer alla vedertagna regler (lege artis) men hindras av en anatomisk avvikelse som kräver specialistvård och CT-scanning för att ens upptäckas, kan det inte rimligen klassas som en brist i fackmässigheten.
Enligt Konsumenttjänstlagen (1985:716) ska en tjänst utföras fackmässigt. Det är här ARN och vi har olika tolkningar av verkligheten.
Inom veterinärmedicin innebär fackmässighet att ingreppet utförs enligt vetenskap och beprövad erfarenhet. Att kastrera en katt via ett litet snitt och avlägsna vävnad på dess normala plats är fackmässigt korrekt. Att det senare visar sig finnas ektopisk vävnad vid mjälten innebär att tjänsten inte nådde sitt mål (en steril katt), men det betyder inte att utförandet var felaktigt. Lagen kräver inte att en näringsidkare ska utföra mirakel eller ha röntgensyn. Det är lite som att anklaga en elektriker för att ha missat en kabel som ligger ingjuten i betongen på andra sidan huset.
För att få skadestånd måste konsumenten bevisa att felet beror på vårdslöshet eller försummelse. Kundens bevis (CT-svaret) visar dock motsatsen:
Enligt Konsumentverket har kunden en lagstadgad skyldighet att begränsa sin skada. Genom att på eget bevåg gå till en annan klinik och genomföra en operation för nästan 10 000 kr utan att först kontakta oss, har kunden agerat i strid med Konsumenttjänstlagen. Vi gavs aldrig möjligheten att ta ställning till att kunden önskade hjälp och då kunna erbjuda en lösning inom ramen för vår egen verksamhet, vilket är en grundförutsättning för att kunna kräva ersättning i efterhand.
Vårt beslut att inte följa rekommendationen handlar om en principiell viktig gränsdragning mellan kirurgisk försummelse och oförutsägbara biologiska komplikationer. När avancerad bilddiagnostik (CT) bekräftar att vävnaden återfinns vid mjälten – långt utanför det anatomiskt normala operationsområdet – rör det sig om ektopisk vävnad eller en autotransplantation. Att klassa detta som bristande fackmässighet vore att kräva det omöjliga av kirurgen och bortse från den medicinska vetenskapen.
Att ARN väljer att döma till kundens fördel i detta fall är en farlig rättsutveckling. Det innebär i praktiken att veterinärer blir ekonomiskt ansvariga för medfödda missbildningar och sällsynta biologiska processer som ligger utanför mänsklig kontroll.
Vi accepterar inte att begreppet ”fackmässighet” omdefinieras till ”allvetande”. Därför väljer vi att ta en plats på Råd & Röns Svarta lista hellre än att betala för det påstådda felet – en komplikation som ingen mänsklig hand kunde ha förhindrat. Vi gömmer oss inte; vi står upp för ett välgrundat medicinskt ställningstagande och en rättvis behandling av ideella verksamheter.
Vårt ansvar är i slutändan mot de katter vi hjälper varje dag, och vi kan inte låta våra begränsade resurser gå till att kompensera för naturens egna nycker.
Verksamhetsansvarig, Norrtälje Kattcenter
info@kattcenter.se
Norrtälje Kattcenter är en ideell förening som arbetar för att höja katters status i samhället och hjälpa hemlösa katter till nya, trygga hem. En central del av vår verksamhet är vår kastreringsklinik, där vi genomför cirka 2 000 operationer årligen. Genom att erbjuda kastrering med hög medicinsk kompetens och modern teknik till ett självkostnadspris arbetar vi aktivt för att minska antalet oönskade katter som föds, därmed minska lidande och främja god djurhälsa. Eventuellt överskott från vår klinik går oavkortat tillbaka till arbetet med att hjälpa utsatta katter.
För att stödja oss läs mer här.
