Jag läser att antalet omhändertaganden av djur och förelägganden om djurförbud ökar i kommunen. Detta gäller under 2012, jämfört med 2011, men trenden om skärpning har pågått länge. Vad beror det på?
Om dagens bestämmelser, med dagens inspektionstolkningar och påföljder, skulle gällt under min barndoms 50-tal, så skulle det svenska jordbruket praktiskt taget utrotats på en gång, eftersom mycket få djurhållare skulle ha uppfyllt alla bestämmelser. Främst är det lokalernas beskaffenhet som inte skulle ha hållit måttet i standard och storlek. Detta är ännu i dag en av de vanligaste anmärkningarna som riktas mot små djurhållare.
Ändå vill jag påstå att de allra flesta djuren på dåtidens smågårdar levde ett förhållandevis bra liv. De var individer i gårdens helhet, och sköttes om så att de skulle må bra. Hönsen var utomhus frigående under en stor del av året och kossorna likaså. Varje år fick kon träffa tjuren, och avkomman placerades efter födseln i en kätte i närheten av kossan. När julegrisen skulle slaktas, så skedde det under odramatiska former och utan stressande föregående långtransporter.
Nu ger jag förstås en generaliserande och delvis romantiserad bild av djurhållningen förr. Det fanns förstås djur som for illa även då. Det jag undrar över är om man inte i dag i allt för stor grad teknokratiserat djurskyddstillsynen, på bekostnad av hur djuren egentligen sköts? Är det utrymmen och tillgång till väldimensionerad mekanisk ventilation som är viktigast, eller är det hur djuren ser ut att vara skötta?
Det är förstås viktigt att djurens välmående står under myndighetskontroll. Många anmärkningar och även förelägganden är säkert också välmotiverade. Dock kan det inte stå rätt till när vanliga hederliga djurhållande bönder är livrädda för djurskyddsinspektörernas bedömning, i stället för att se dem som en resurs som kan hjälpa dem att utveckla djurhållningen.
_____________________________________________
Vill du stödja Norrtälje Katthem?
Vårt Bankgiro är 495-5670
