När någon kontaktar katthemmet angående en katt är det viktigt att vi kan ge så bra och anpassad rådgivning som möjligt. Först lyssnar vi på vad personen har att berätta och sedan ställer vi kompletterande frågor. Det är viktigt att vi får så mycket fakta som möjligt för att ta reda på om katten är hemlös eller inte. Dock är det många som tror att om de ringer till oss och berättar, har de gjort sitt och att ”problemet” blir katthemmets. Man har gjort en god sak och kan sedan släppa det utan att ha dåligt samvete.
Jag vill därför påminna om att katthemmet är en ideell verksamhet och att våra resurser är knappa. Vi är väldigt beroende av frivilliga insatser och donationer för att kunna hjälpa så många katter som möjligt.
Om man ringer till katthemmet om en katt som behöver hjälp ger vi vägledning och det innebär ofta att den som ringer behöver göra en hel del av arbetet för att katten skall komma till katthemmet. Katthemmet bistår till exempel med en fälla för att fånga katten, men den som ringer behöver hämta fällan på katthemmet och aktivt fånga katten för att sedan köra den till katthemmet. Resten gör vi. Och detta kostnadsfritt.
Sedan får man höra på omvägar eller läsa på Facebook att ”katthemmet hjälpte inte till” när vi gör vårt bästa utifrån de resurser vi har.
Så sent som idag läste jag på Facebook: ”Dom hade försökt få hjälp av Norrtälje katthem för att komma dit och kolla chip men blivit nekade hjälp”.
För att förtydliga situationen: Personerna blev inte nekade hjälp, men det fanns ingen från katthemmet som hade möjlighet att åka och kontrollera om katten var ID-märkt på plats. Däremot fanns det inga hinder för att komma till katthemmet med katten för att göra en ID-kontroll, eller att låna en chipläsare från katthemmet för att själv kontrollera detta. Med andra ord fanns det praktiska lösningar tillgängliga, även om det innebar att personen fick göra en insats själv. Vi kan heller inte garantera att katten någon vill ha hjälp att ID-läsa kan stanna hos oss. Detta kräver planering.
Dock märker vi ofta att det är många som tydligt framhäver olika hinder eller begränsningar till varför man inte kan hjälpa till.
Det är tyvärr ett ganska vanligt fenomen inom ideellt arbete och föreningsliv, särskilt när det gäller organisationer som katthem och andra djurskyddsverksamheter. Många människor vill gärna hjälpa till i teorin, men när det väl kommer till kritan, ger de ofta många skäl till hinder eller begränsningar, varför de inte kan engagera sig. Det kan handla om tidsbrist, allergier, logistik eller andra personliga skäl. Samtidigt tenderar ansvaret och även skulden att läggas på katthemmen, trots att det redan är välkänt att dessa organisationer arbetar under knappa resurser och med tydliga begränsningar.
För en del handlar det om bekvämlighet och om att skjuta över ansvaret på katthemmet. Det är lättare att peka på yttre faktorer eller katthemmets tillkortakommanden, än att själv ta ansvar, att bidra. Det svenska uttrycket ”någon annan får göra det” passar bra in i detta sammanhang.
Vi rekommenderar ofta att ringa Länsstyrelsen, för att skapa ett ärende runt katten, eller anmäla katten till polisen som hittegods. Detta för att skydda oss juridiskt om en katt som inte är registrerad kommer till oss. De är fortfarande ansedda som ”ägda” utan registrering. Och att i det senare, bli anklagade för stöld är inget ett katthem vill, när man hjälpt en katt, lagt ned mycket pengar på den och slutligen adopterat ut den. Situationen blir då rörig och ger inte ett bra slutresultat.
Att inte anmäla till Länsstyrelsen ger också myndigheterna en missvisande bild av antalet oägda katter som behöver hjälp. När alla katthem plockar in och hjälper katter i nöd ”syns” inte detta i myndigheternas statistik.
Men många har en bristande förståelse för katthemmets situation. Utomstående kan ibland ha svårt att förstå vilka utmaningar ett katthem verkligen står inför, och därmed underskattar de behovet av insatser, och med det ansvar, som faktiskt vilar på ideella krafter.
Att skulden läggs på katthemmet, trots dess bevisade begränsningar, kan ses som en form av försvarsmekanism. Det blir ett sätt att rättfärdiga sitt eget val att inte hjälpa till, samtidigt som man kanske vill framstå som engagerad, eftersom man ringde om en hjälpbehövande katt. Det är dock viktigt att komma ihåg att utan ideella krafter och lokalt engagemang kan katthemmen inte fungera, inte hjälpa de katter som behöver insatser.
För att förändra detta mönster behöver alla förstå katthemmets faktiska behov. Det kan till exempel vara att hjälpa till med att köra ut en fälla och sedan hämta katten när den är fångad. Eller åka på en id-kontroll om behovet finns. Ibland är det så att den som ringer vill hjälpa till, men saknar bil, och ingen på katthemmet har möjlighet att åka. Det är mycket som behöver falla på plats, och normalt får vi slipa pusselbitarna för att lyckas passa in dem.
Vi skulle kunna säga att det kostar 20.000 kr att lämna in en katt någon hittar ute, då det är vad våra katter i snitt kostar oss, innan vi adopterar ut dem. Självklart skulle trycket på katthemmet minska, men skulle också bli kontraproduktivt, då ingen ens skulle försöka hjälpa till om de ställdes inför det kravet.
Katthemmet har inte heller plats för katter i absurdum, och fler än en person har menat att vi ”kan lösa det ändå”. Problemet är att vårt tillstånd, som vi är enormt rädda om, gäller ett visst antal katter. Om vi överstiger antalet katter, kan tillstånd återkallas och vi står helt utan möjlighet att hjälpa hemlösa katter i Roslagen. Det får bara inte hända.
Vi vill hjälpa alla, men då krävs det att fler gör sitt, att fler går via Länsstyrelsen och Polisen, att fler hjälper till att fånga in, att fler samlar in pengar till vårt arbete. Vi kan inte göra allt på egen hand. Vi drunknar redan, och en stövel i nacken av någon, som tycker vi ”gör för lite”, hjälper oss inte alls.
