Hej Cecilia!
Har en liten berättelse jag vill dela med mig av till er, om en honkatt, min lilla Doris.
När min sambo och jag skulle flytta ihop bestämde vi oss för att skaffa katt. Jag då som är en djurvän övertalade honom att vi skulle ta en katt från ett katthem. Jag hittade en liten kisse, som det var kärlek vid första ögonkastet. En äldre cremefärgad långhårig stolt hankatt vid namn Johannes, som vi hittade på ett katthem i Vallentuna.
När vi väl var där på besök blev det två katter som tingades, Johannes och en 9-årig honkatt, min lilla Doris. Hon tog både mig och min sambo med storm, med sin lite buttra uppsyn, klagande jamningar och hennes underbara personlighet.
Precis som många andra katter som kommer från katthemmen har de lite haft en lite dålig start i livet och en tråkig livshistoria i bagaget.
Dessvärre försvann Johannes blott 2 månader efter att vi fick hem katterna, men Doris stannade hos oss, tills igår.
Hon blev plastmamma till två kattungar som kom förra sommaren, har fått stifta bekantskap med syrrans hund och varit vår lilla mys-kisse.
Kommer aldrig att glömma första gången hon kom hem med sin första råtta, hur stolt hon var, och jag!
I tisdags började bekymren, med att hon gick ut. ( Vi bor långt ut på landet så alla katterna som vill har möjlighet att få komma ut hos oss) Hon var borta fram tills i fredags eftermiddag, då hon kom tillbaka, blöt, nerkyld och uttorkad. I lördags kväll fick vi inte i henne varken mat eller vatten och hon hade svårt att gå. På söndagen blev det plattan i mattan till Ultuna djursjukhus där hon skrevs in över natten, då hon dessutom fick ligga med dropp.
Efter kontakt med de underbara människorna på Ultuna igår konstaterades det att min lilla Doris njurar var i stort sett slut, och beslutet togs att hon skulle få somna in innan hon blev sämre.
Ibland är bara livet för orättvist!!!
Min stackars Doris som haft det jobbigt i 9 år av sitt liv fick tillsist ett lugnt år, som blev hennes sista. Det enda jag kan trösta mig med är att det troligtvis var det bästa året i hennes liv.
Min älskade familjemedlem kommer alltid att vara saknad av oss här hemma, och det är fruktansvärt tomt.
Summan av kardemumman, så vill jag genom detta mail visa min uppskattning för det arbete ni på katthemmet gör, det är underbart omtänksamt av er!
Även fast vi bara får ha dessa underbara djur och familjemedlemmar till låns så är det värt den tiden, även om det bara är för ett år.
Världen skulle vara en bättre plats om det fanns fler som ni, många rosor till er!
Tänk på att inte fylla livet med dagar, utan dagarna med liv.
Varma hälsningar
Sandra med familj