Liten Ossian

En liten kille som fick en dålig start. Han hittades och lämnades in till katthemmet. Han var svag, men han piggade på sig. Han var alltid först framme för att få mat. Han skrek rakt ut om man inte var snabb nog att langa fram käket 🙂 Så charmig!

I onsdags morgon var det ingen som mötte Lotta vid frukosten. På en gång kändes det som att något inte stod rätt till… Ossian låg i en bädd och mådde inte bra alls.

Han fick extra vätska och antibiotika sattes in, men han låg bara och sov. Vi bäddade ner honom och försökte tvinga i honom välling med jämna mellanrum. Han fick följa med hem på kvällen och sov med oss i soffan på kvällen. När jag försökte ge honom välling sent på kvällen, så slickade han själv från sprutan och jag kände hopp. Men han var trots allt väldigt svag och jag trodde faktiskt inte att han skulle klara natten.

Jag tittade till honom flera gånger på natten. Han låg nerbäddad i en korg bredvid sängen med en värmeplatta under. Varje gång jag sträckte ner handen för att kolla honom var jag rädd att jag skulle finna honom kall och stel, men det var han inte. Han var varm och go varje gång och andades bra.

På morgonen, straxt föra sju, tittade jag till honom och allt var bra. Jag låg och vilade en liten stund till och när jag skulle gå upp en halvtimma senare, så upptäckte jag att Ossian var borta!

Jag tittade under sängen. Ingen där. Skannade av sovrummet. Ingen Ossian. Vårt badrum. Nej. Men vart var han!? Hur långt kunde han ta sig egentligen när han var så svag? Jag fortsatte ut i vardagsrummet och där var han. På toa. Han lämnade en fin liten korv i lådan och sedan kom han traskade tillbaka in i sovrummet. Hur hittade han dit? Så liten och så duktig!

Zelma försökte skoja med honom och han var med och satt och tittade. Även om han var stillsam, så var han med.

Nere i köket, när alla andra skulle ha frukost, skulle han vara med och titta. Han ville inte äta, men han skulle hälsa på alla andra katterna. Sedan försvann han ut i hallen och där hittade han en toalåda som han gick och kissade på. Det kändes bra och hoppfullt igen.

Han ville inte äta. Vad jag än försökte med, så var det inget som lockade honom. Det slutade med att jag fick vara elak och tvinga honom… Han fick stödvätska igen under huden. Han satt länge i sin korg och tittade på mig och var med tills han somnade och sov tills två på eftermiddagen. Då blev han rastlös igen och ville inte vara i sin bädd. Jag satte honom på toa och han var kissnödig.

Lite tvångsmatning igen och jag fick i honom lite. Han såg missnöjd ut och tyckte jag  var onödigt dum, men han glömde snabbt bort det. Nu var han så pass pigg att han fick vara på dagen med dina kompisar och han sökte sig till Lucas. De sov ihop.

Fredagen såg likadan ut och allt kändes bra. Han åt inte själv, men jag fick i honom både välling och energirik mat.

Sent på kvällen blev han plötsligt mycket sämre. Han fick svårt att andas och lade sig på sidan. Det gick inte att få kontakt med honom. Vi beslutade att nu fanns det inget mer vi kunde göra för honom. Att fortsätta skulle bara vara grymt. Det bästa var att släppa iväg honom till katthimlen.

Det tog inte många minuter för hjärtat att stannade efter att han fått sprutan. 23.50 lämnade Ossian oss. Usch, det är lika jobbigt varje gång. I denna stund frågar jag mig varför jag utsätter mig för detta!? Det är ju så påfrestande och hemskt. Men allt gott vi utför väger trots allt upp för det tråkiga. Det är det som gör det värt mödan i slutändan.

_____________________________________________
Vill du stödja Norrtälje Katthem?
Vårt Bankgiro är 495-5670