Stress hos katt

Det är detta som Länsstyrelsen inte förstår sig på. Att en katt som är stressad kan bete sig som en “vild” katt. Jag tycker att det är fel att uttrycka det på det sättet, för det är kommunikation det handlar om. Att fräsa och morra är ett sätt att tala om för oss andra att vi ska hålla avståndet. Speciellt om katten inte kan fly undan. Det är inget mått på aggressivitet. Det visar att katten är osäker och vill ha ett tryggt avstånd till det som skrämmer. Kan den själv öka avståndet till det som skrämmer, så väljer den det i första hand.

Det här är Fabian som är hos oss på pensionat. Han är en tam och kelig huskatt, men nu har han abrupt hamnat i en miljö som inte är känd för honom och en del katter reagerar på detta sättet. De vill gömma sig för att känna sig trygga. Fabian vill inte att någon kommer nära. Han talar om att jag ska hålla mitt avstånd. Om jag skulle försöka klappa honom skulle jag åka på en smäll av en tass och det för att han inte vet vad jag har för avsikter. Stress och rädsla gör också att en individ reagerar starkare på stimuli än de skulle göra normalt.

Om Fabian nu skulle ha gått ute en längre tid, så skulle Länsstyrelsen bedöma honom som en vildkatt och att han skulle lida om han tvingades att umgås med människor. Därför skulle det enligt Länsstyrelsen vara bättre att avliva honom och det enbart på ett allmänt råd till L102 1 kap 23 § som lyder: “Katter som levt utomhus och är förvildade bör inte tvingas leva inomhus.”

Jag har otaliga exempel på katter som levt ett hårt liv ute och sedan kommer in till vårt katthem och sedan vidare till ett hem där de knappt vill vara ute alls. De vet hur hemskt de hade det som ensamma och hemlösa att de inte tänker riskera att hamna där igen. De är otroligt nöjda med att vara inne i värmen och titta ut genom ett fönster.

Beslut om avlivning har vi flera gånger sett Länsstyrelsen utfärda innan en veterinär ens har tittat på katterna och bedömt dem. De får inte ens en ärlig chans! Och Länsstyrelsen bryter då själva mot djurskyddslagen. För det första får en djurskyddshandläggare inte bedöma en katts medicinska och mentala status. Det får enligt Jordbruksverket enbart en veterinär göra. För det andra så ska en veterinär bedöma kattens mentala och medicinska status innan omplacering får ske.

Det står vidare i L102 1 kap 23 § “Om djurets medicinska eller mentala status inte medger omplacering och behandling bedöms vara utsiktslös, ska djuret avlivas.” En veterinär kan ju helt klart bedöma den medicinska statusen på en katt, men hur många veterinärer har den kunskapen och erfarenheten som krävs för att bedöma den mentala delen? Eller är en katt per automatik inte omplaceringsbar om den fräser och morrar och ska då dömas till döden?

Nu har ju Fabian turen att ha lite raskatt i sig, så han skulle nog, kanske, eventuellt få en lite bättre chans än “vanliga” huskatter om han hittades ute.

48 timmar senare har Fabian landat hos oss. Det var trots allt en väldigt snabb landning. En del behöver två veckor, två månade eller två år på sig. Det kan man inte veta. Man märker vilken bakgrund en katt har inom två till tre veckor från det att den bott på katthemmet och kommit in i rutinerna, men vilka katter får den chansen innan de avlivats?

_____________________________________________
Vill du stödja Norrtälje Katthem?
Vårt Bankgiro är 495-5670