Svåra beslut

Natazza försämrades under natten. Det såg lite ljust ut tyckte jag efter det att hon fått extra vätska och hon åt lite när hon kom. Hon sökte kontakt och lade sig till rätta och slappnade av. Hon sov ett bra tag. Var sedan uppe på toa och kissade lite. Hon gick och lade sig igen och sov. Hon sov lugnt och stilla hela natten. Ändrade ställning lite då och då, men hon verkade inte vara speciellt medveten om saker runt omkring sig.

Tidigt nu på morgonen började hon jämra sig. Det var ett obehagligt ljud. Det gick inte att ta miste på att hon led. Något var fel. Jag försökte få i henne lite druvsockervatten. Hon svalde några klunkar, men inom en minut kräktes hon upp den lilla vätska hon fått i sig och det var små blodklumpar som följde med upp. Natazza lade sig på sidan och ville bara sova. Jag höll henne meden vi väntade på att Carl-Petter skulle komma och jag tänkte att Natazza nu var nära slutet.

Carl-Petter kom efter vad som kändes som en evighet och han undersökte genast Natazza. Han såg bister ut när han skakade på huvudet. Jag visste vad han skulle säga. Han sa att det gått för långt. Kroppen hade börjat bryta ner sig själv i ett sista försök att överleva ett litet tag till. Hur har detta kunnat gå till?

Jag tittade på Jan och Lotta och vi nickade tillsammans i ett tyst instämmande att låta Natazza få somna in. Lotta sa usch vad hemskt och Jan instämde. De valde att gå undan för att det var så otroligt smärtsamt att få veta att hoppet att Natazza på något sett skulle gå att rädda gick förlorat.

Ensam stod jag kvar med Natazza i köket. Jag pratade mjukt med henne medan hon fick injektionen. Hon reagerade inte. Jag var med henne tills sista andetaget lämnade hennes tärda lilla kropp. Det var inte lätt att vara stark. Det gör ont i hjärta och själ, men det värmer att veta att hon hittat trygghet hos oss och kunde slappna av och släppa taget.

_____________________________________________
Vill du stödja Norrtälje Katthem?
Vårt Bankgiro är 495-5670