Att säga adjö…

Ibland hamnar man där man inte vill vara… Bamse och Bella har varit hos oss på pensionat sedan januari för att husse var tvunget att flytta och fick inte ha sina katter med sig. Han ville inte göra sig av med dem för att det skulle bara vara tillfälligt tills han hittade något boende där katterna också kunde få bo.

Allt har gått bra och katterna har trivts på pensionatet de månader som de varit här, men vi märkte en dag att Bamse blev lite hängig och inte ville äta ordentligt. Han var trött och sov mycket. Jag pratade med husse om att vi kanske måste gå till veterinären med Bamse om det inte vände.

Dagen därpå såg Bamse ut som om han var högdräktig! Det bådade inte gott om han fått vätska i buken. Röntgen och ultraljud visade en massa som växte inne i kroppen och att organen i kroppen höll på att lägga av. Det fanns inte så mycket att göra för Bamse. Han hade nått vägens ände…

Veterinären ville egentligen att Bamse skulle få somna på en gång när vi var på kliniken, men jag sa att husse måste få vara med och sedan tror jag även att hans livskamrat Bella också måste få säga adjö. Vi bestämde att Bamse skulle få somna på katthemmet med sina kära runt omkring sig. Han fick mediciner som skulle underlätta för honom fram tills dess.

Husse planerade om allt och kunde komma till katthemmet omgående. Vi släckte ner belysningen. Tände ljus och satte på kattmusik som finns på nätet. Husse spenderade en timma med Bamse och Bella. De pratade och kelade. Husse hade med sig Bamses älsklingsmat, som Bamse åt lite av.

När de var redo fick Bamse först en lugnande spruta och sedan när han var helt avslappnad i husses famn fick Bamse avlivningsvätskan. Det gick så lugnt och fint till. Bella var med hela tiden. Det kanske kan tyckas onödigt, men jag tror att det är viktigt även för dem att få veta att en livskamrat tassar vidare, så att de kan släppa taget och gå vidare.

När min Greta blev påkörd, så var det bara av en slump att Be-Biz fick se sin stora idol död. Det var inget planerat. Jag hade burit hem kroppen och jag och Jan satt på trappen och grät. Alla katterna (då fyra) kom från ingenstans och skulle se vad det var frågan om. Alla nosade på kroppen. Jag glömmer aldrig Be-Biz’s blick när hon nosade på Greta och det gick upp för henne att Greta var död…

Be-Biz sörjde i fem månader. Hon låg som en kanelbulle hela tiden. Ville inte prata eller gosa med någon. Hon gjorde bara det nödvändigaste. Åt, drack och gick på lådan. Sen började hon bli mer katt igen och vara ute och leka, men det tog nog två år innan hon blev riktigt glad igen.

Trulls somnade på djursjukhuset och Loppan som dyrkade Trulls spenderade över ett år med att vänta på att Trulls skulle komma hem igen. Sedan insåg hon att han inte skulle göra det och har sörjt i över ett år. Nu 2,5 år senare känns det som hon börjar kunna gå vidare.

Finns inget ”så här ska det gå till”. Det kändes bara rätt att Bella skulle få säga adjö…

_____________________________________________
 Vill du stödja Norrtälje Katthem?
Vårt Bankgiro är 495-5670
Vårt swish är 1234 70 48 21