Destiny och Gucci hälsar

Hej Cecilia och alla härliga katter!

Nu har det snart gått ett år sedan Sirpa och Hellen flyttade hem till oss, och mycket har hänt. Visst går det att känna igen de katter vi en gång lärde känna som Destiny (Sirpa) och Gucci (Hellen), men oj vad de har vuxit! Inte så mycket i kroppen (fast lite där med) som på en massa andra sätt.

Till exempel: En av de saker vi först förvånades över när Sirpa och Hellen började röra sig i lägenheten var att de inte hoppade ens så högt som upp på en stol. Det var som att de inte visste hur de skulle göra, eller kanske inte ens var medvetna om att det var ett alternativ. Nu hoppar de när de behövs – till exempel får de mat uppe på en skänk, dit inte en viss sugen liten tax når. Men fortfarande hoppar de inte upp i ens knä. Istället gör de precis som taxen, sträcker sig upp och krafsar lite för att bli upplyft!

Apropå taxen så går det jättebra. Hellen är fortfarande avvaktande och nosar mest i smyg, men Sirpa tycker hunden är jättekul. Hon följer efter och ska titta och nosa och de möts ofta nos mot nos. Men där tar det däremot stopp – Sirpa verkar inte så förtjust i hundandedräkt. Fast hänga tillsammans i ens knä eller båda sova i sängen går bra.

Båda katterna är väldigt gosiga när andan faller på, vilket den gör ganska ofta. Hellen dreglar som en liten bulldog när det blir för mysigt, och Sirpa vill helst bli omkringburen i famnen för att gosa! Att bli kliade på magen är också poppis. Vad vi båda förvånas över är att de hittills aldrig slagit över när det blir ”för” mysigt och sagt ifrån med klor och tänder, som ju katter ofta gör. De verkar bara älska det, särskilt Sirpa.

När någon har mage att diska visar Sirpa däremot tydligt sitt missnöje! Eller kanske nöje? Det är svårt att veta. Men i alla fall så går hon runt bakom en och ger ifrån sig små skrikiga eller kraxande ljud. Ibland sätter hon sig bara på en köksstol bakom en och skriker rakt ut! Eller på matbordet, där djuren inte får vara, bara för att hon vet att en inte kan hålla på och flytta ner henne när en står där med händerna i diskbaljan. Egentligen vill hon nog helst få sitta på ens axel när en diskar, men det är ju inte så praktiskt för oss…

Sirpa har ju snackat rejält mycket ända sedan dag ett, men vad som är roligt är att Hellen också börjat prata allt mer. Inte som Sirpas skrik, utan mer som små mjuka kvitter och kuttranden. Jättefint är det. Vi tror att hon märkt att vi ju pratar tillbaka när de snackar med oss, och vill väl också vara med då! Hellen gillar också att liksom bara hänga lite diskret med en, sitter gärna med och kollar på tv-serier till exempel.

En sak som är väldigt skönt är att katterna är så lugna och trygga med att resa och att vara hos sina favoritkattvakter. De första gångerna de åkte bil var de väldigt oroliga, men nu har de nog förstått att vi inte kommer att lämna bort dem, för nu är de mycket lugnare. De är också nyfikna och orädda när de kommer till en ny plats såsom Johannas torp eller Tinas föräldrars sommarstuga. De går inte och gömmer sig utan smyger runt och nosar och tycker det är spännande. Att gå ut är däremot fortfarande läskigt! Vi försöker övertala dem att gå ut lite i koppel men det är ingen höjdare, tycker de. Däremot vågar de numera vara ute lite på balkongen, så länge vi är där. (Sen skulle vi ju aldrig låta dem vara där utan uppsikt heller.)

De charmar dessutom alla som kommer på besök med sitt snack och gos. En väldigt positiv sak är att en nära vän till Johanna, som vi varit oroliga inte skulle kunna komma och hälsa på eftersom hon är väldigt allergisk mot katter, faktiskt tål Hellen och Sirpa! Hon kan till och med passa dem genom att sova över en helg. Stor glädje för alla, inte minst för henne själv.

Kort sagt är vi väldigt glada att få ha de här underbara katterna i vårt liv och vår familj!

Vänliga hälsningar
Tina och Johanna och Sirpa och Hellen

_____________________________________________
 Vill du stödja Norrtälje Katthem?
Vårt Bankgiro är 495-5670
Vårt swish är 1234 70 48 21