Ett mycket sorgligt slut på en underbar dag

2014-06-15

När jag gick hem på eftermiddagen, efter några timmar i goda vänners sällskap, blev jag stoppad av en av hästtjejerna på byvägen. Hon frågade om jag inte hade en röd katt.
– Jo, det har jag, svarade jag och tänkte samtidigt, vem av de två menade hon och vad för hyss hade de hittat på?

Hästtjejen berättade att hon av en slump sett en röd katt ligga långt in i hagen. Gräset var midjehögt och hagen stor. Hon hade bara råkat gå förbi där han låg. Hon trodde att katten låg och sov, men den rörde inte på sig när hon närmade sig och när hon kom nära såg hon att den var död.
– Katten har ett rött halsband på sig, fortsatte hon.

Jag hade fått en isklump i magen när hon sa röd katt och död, men när hon sa rött halsband tänkte jag själviskt att det kanske var grannens röda katt hon hittat…

Jag gick hem och lämnade barnvagnen med Lage i

hos Jan och frågade honom:

– Inte har väl Figaro eller Hector ett rött halsband? De är väl blå?
Jag vet precis hur halsbanden ser ut, men jag ville ha bekräftelse på att det inte kunde vara någon av våra gubbar.

Jan svarade att Hector har ett hippiehalsband på sig och då förstod jag att hästtjejen förmodligen tolkat alla färgerna som mest rött. Jan fortsatte att säga att Hector inte hade

kommit hem till frukosten idag…

Med snabba, men samtidigt tunga, steg gick jag till hästhagen och följde efter hästtjejen in i hagen. Vi följde en liten stig i det midjehöga gräset som hästarna trampat upp. Hon bad mig vara försiktig eftersom det fanns huggorm i hagen och hon ville att jag bara följa efter henne i hennes fotspår.

Vi gick långt in i hagen. Runt 200 meter och hon kunde först inte hitta katten hon sett. Jag tänkte då att hon kanske hade sett fel. Katten kanske inte var död, utan bara sovit djupt och nu vaknat och gått därifrån. Jag greppade hårt om varje liten bit av hopp jag kunde hitta.

Hästtjejen sa att hon inte mindes exakt var katten låg eftersom allt gräs såg likadant ut, men hon trodde inte hon gått så här långt in i hagen. Vi hade skannat av gräset där hon först visat, men vi fortsatte ytterligare en bit in i hagen. Där var det en plätt som hästarna trampat upp. Där såg jag min Hector…

Han låg i solen med ryggen mot det höga gräset. Det såg ut som att han sov och njöt av solens värme, men när jag kom närmare såg jag att han var stel.

Jag kände på honom och kunde inte känna några brutna ben. Inga synliga skador. Jag tog honom i min famn och bar honom hem. Jan stod och väntade med barnvagnen och Lage på framsidan. Han hoppades säkert också att det inte skulle vara någon av våra gubbar, men när han såg mig försvann hoppet ur hans ansikte. Då brast jag…

Antingen så dog han bara knall och fall eller så kanske han blev biten av en huggorm. Jag frågade Jan om vi skulle skicka honom på obduktion eller om vi skulle begrava honom. Jan tyckte att Hector skulle få vila hemma och gick och hämtade saker att gräva med.

Zelma hade suttit på håll och väntat på mig. När jag kom med Hector i famnen så fick hon ett uttryck i ansiktet som jag inte sett förut. Hon fick nosa på honom och jag såg hur hon funderade. När vi gick mot begravningsplatsen och jag lade ner Hector i gräsen ville hon inte följa med. Hon låg på avstånd och bara tittade. Undrar vad hon tänker på?

Gulli kom fram och undrade vad som hänt. Hon nosade länge, länge och sedan gick hon sakta därifrån. I slowmotion gick hon.

Gulli satte sig sedan en bit bort och bara tittade.

Loppan dök upp från ingingenstans och smög fram och nosade, även hon länge, länge innan hon smög iväg.

Figaro, Be-Biz, Tigris och Rose dök också upp, men de ville inte komma hela vägen fram. De höll sig på 25 meters håll. De bara satt och tittade på oss medan vi förberedde graven.

Vila i frid vår kära vän.

Jag är verkligen tacksam att hästtjejen snubblade på Hector i hagen, för annars hade vi aldrig fått veta vad som hänt honom och det är långt tuffare att gå och undra vad som hänt än att få ett avslut, även om det är ett sorgligt slut.

Hector var en underbar kille som jag lärt mig mycket av. Vi har tagit oss igenom problem med att han bajsade i min säng under en period och då var han billig! Till att han sovit på min kudde varje natt och kurrat så att rummet vibrerade. En kär familjemedlem som lämnar oss med många glada minnen. Tack för att vi fick ha dig med oss i 10,5 år.