Sorg på katthemmet

Igår när Tofta fick middag av mig, så var det en ny sort som vi inte provat förut eftersom hon ska äta specialkost. Hon åt ordentligt och tyckte att det var gott. Jag blev så glad och tänkte att det är bra att veta att hon tycker om den här maten. Jag skrev en lapp till Lotta att hon skulle fortsätta att ge den maten till Tofta till frukost och lunch eftersom Tofta gillade den.

Idag blev Tofta helt plötsligt mycket sämre. Hon hade lagt sig på sidan på det kalla golvet och när jag såg henne trodde jag att hon var död. Jag ropade på henne och gick in i boxen. Först när jag tog på henne rörde hon på sig. Hon var så svag. Så tunn. Så liten. Jag tog upp henne i famnen. Lotta och jag tittade på varandra. Ingen behövde säga någonting eftersom vi båda visse vad som väntade.

Jag ringde och fick en tid omgående för Tofta hos veterinären. Vi bäddade en transportbur och vi sa alla adjö med tårar i ögonen. Detta är baksidan med att ta hand om hemlösa katter. Man tar in dem. Man lär känna dem. De nästlar sig in i ens hjärta och man börjar älska dem, sen när något sådant här händer tar det så mycket kraft. Just nu, mer än någonsin, känner jag hur trött jag är. Det är tungt…

Jan tog på sig uppgiften att åka med Tofta och efter att veterinären tittat på henne höll hon med oss om att det bästa för Tofta var att få somna. Njurarna hade gett upp.

Vår lilla Tofta… En trygg och lugn super morsa som hjälpt många av våra moderslösa kattungar. Hon lämnar ett tomrum efter sig.

_____________________________________________