Ett rop på hjälp

Jag fick ett samtal från en dam i kris. Hon hade flera honor som gått på p-piller. Hon hade sedan varit sjuk en tid och de som matat katterna åt henne hade inte gett dem p-pillren och det hade resulterat i att alla honorna hade fått varsin kull. Hon visste inte vad hon skulle göra med alla katterna och hade sen låtit tiden bara gå. Situationen uppdagades sedan av hyresvärden och damen hade fått ett ultimatum. Att göra sig av med katterna och kastrera de som skulle vara kvar eller flytta.

Jag sa att jag inte riktigt visste hur jag skulle göra eftersom det inte finns någon plats på katthemmet alls. Hon hade pratat med en veterinär om avlivning av alla utom tre vuxna. Vi samtalade en stund och bestämde att jag skulle komma och titta och fånga in katterna. Jag får lösa huseringen hos mig på något sätt.

När jag kom dit och kom in i bostaden slog en frän doft emot mig. En doft av katturin. Till en början såg det ordnat ut i bostaden, men sedan när jag kom längre in var det total kaos. Saker överallt. Katter överallt. Väldigt, väldigt smutsigt.

 
Bara en liten toalåda till 25 katter…

Det vimlade av kattungar i hela vardagsrummet. De gömde sig lite överallt.

När jag började fånga in katterna och tog mig runt i bostaden upptäckte jag att katterna hade använt hela rummet som toalåda. Det är inte lätt när man är liten och det inte finns någon toalåda att gå på. Ingen som städar.

Alla vuxna katterna och många av de lite äldre kattungarna försvann ut när vi kom. Jag trodde inte att katterna skulle vara så rädda. Det var mycket fräsande och klösande. Jag blev så klart biten i ett finger och riven på armar och händer, men jag överlever…

 
 
Vi fick in alla kattungarna utom två lite äldre, som höll sig utanför i några buskar. Ingen av de vuxna gick att få tag på heller. Precis när vi bestämt att åka och göra ett nytt försök imorgon fick kvinnan tag i mamman till de yngsta kattungarna, så en vuxen kom med till katthemmet.

Väl tillbaka på katthemmet gick vi igenom katterna och id-märkte alla för att hålla isär dem. Jag upptäckte att alla hade öronskabb och löss.

Läskigt! Vad ska ni göra med mig?

Id-märkning på gång.

De yngsta kattungarna. En grupp på 4,5 veckor och en på 6 veckor. De yngsta är inte i det allra bästa skick tyvärr.

 
Det var väldigt tråkigt att mötas av den missär som både katter och matte levde i. Hur otroligt snabbt allt kan gå överstyr för någon. På ett år har katterna förökat sig från fyra till 25 stycken och sen har mattes sjukdom bidragit till att hygienen i boendet spårat ut totalt. Detta hade lätta kunnat undvikas om honorna kastrerats istället för att gå på p-piller i alla år.

Det finns inget bra sätt som man kan få hjälp på när man befinner sig i denna situation. Om myndigheterna skulle klivit in hade det kostat kvinnan stora pengar, eftersom de skickar räkning när de är klara, och sen kanske de flesta katterna hade blivit avlivade i slutändan i alla fall. Sen hade de kanske inte fått tag i alla katterna, precis som det var för oss idag och de har då kanske inte tid att komma tillbaka på flera månader och då står kvinnan i samma situation igen, med 20-30 nyproducerade katter. Ringer man till kommunen blir de med stor sannolikhet också avlivade. Katthem vill hjälpa, men det är omöjligt att hjälpa alla katter.

På katthemmen handlar det alltid om platstillgång och också om pengar tyvärr. Allt kostar pengar. Spelar ingen roll hur mycket hjärta som finns. Sen måste det ju finnas människor som vill adoptera katterna, så att de får nya hem och kan göra plats åt nya behövande.

I slutändan är det vi som kattägare som måste ta vårt ansvar och kastrera våra katter innan de hinner föröka sig (och id-märka dem och registrera id-märkningen). Det föds en otrolig mängd oönskade kattungar varje år. Många tiotusentals! Hur många av dessa skulle vi kunnat bespara ett onödigt lidande? Om vi bara tog vårt ansvar?

_____________________________________________
Vill du stödja Norrtälje Katthem?
Vårt Bankgiro är 495-5670