På katthemmet i Norrtälje får “pälsklingarna” en andra chans

Cecilia Arnström, 48, hjälper bortvalda katter att få ett nytt liv. Sedan starten 2010 har Norrtälje Kattcenter hjälpt hundratals katter att hitta nya hem. Men vägen dit har inte varit spikrak.

– Jag har fått uppfinna hjulet själv, säger Cecilia.

 

Cecilia Arnström.
Cecilia Arnström – Foto: Elliot Elmblad

 

Tio minuter utanför Norrtälje, omringad av grönskande åkrar och fridfulla kohagar, ligger Norrtälje Kattcenter. Här jobbar grundaren tillika katträddaren Cecilia Arnström varje dag med att hjälpa katter i nöd. Vi sätter oss ned vid ett bord och genast hoppar en vit, len katt upp i mitt knä. Hon spinner högt.
– Det är Krita. Hon hittades i en kompost med en kull kattungar. Hon är nu husets värdinna, säger Cecilia och ler.

 

 

Katten Krita, 12, och hennes bädd. Foto: Elliot Elmblad

 

Att Cecilia grundade katthemmet var egentligen en ren slump.
– Jag jobbade som sjuksköterska och hade lite hundkurser och ett hunddagis vid sidan av.
Till sist satsade jag på det heltid och efter ett tag ökade även förfrågningarna om ett kattpensionat. Eftersom det inte fanns något i Norrtälje byggde jag om ett garage som fick bli pensionat, säger Cecilia.
I kombination med en hård vinter kom det även in förfrågningar om hemlösa katter som led i kylan.

– Jag tog emot den ena katten efter den andra. Och sen rullade det bara på, säger hon.

Idag har kattcentret både ett katthem, pensionat och en egen veterinärklinik. Förutom Krita bor här elva andra katter permanent. Under en månad får de in ungefär 20-30 katter och omplacerar ungefär lika många, men det har inte alltid varit lätt att få platserna att räcka till. Cecilia och kattcentret har jobbat hårt med förebyggande åtgärder, exempelvis en kastreringskampanj som fått god effekt.

– Vi har inte alls lika mycket hemlösa katter som förut när det bara vällde in.

När situationen var som värst kunde det vara upp till ett halvårs väntetid.

– Att behöva tacka nej till katter är aldrig lätt. Många blir upprörda och hotar med avlivning. Man lägger skulden på oss. I vissa fall när folk kommer och säger dumma saker så orkar man inte ens reagera för att man är så trött på det, säger Cecilia.

 

Cecilia tillsammans med några av katthemmets katter. Foto: Elliot Elmblad

 

Efter pandemin och den senaste tidens lågkonjunktur har katthemmet återigen sett en ökning av antalet omplaceringar. Folk har inte råd att ta hand om sina katter.

– Man märker att människor har fått det sämre ställt generellt. Förut kanske man inte kunde ha kvar en katt för att barnen blivit allergiska, nu handlar det mer om att människor måste flytta ifrån sina bostäder. Då får katten helt enkelt inte följa med, säger Cecilia. Även veterinärkostnaderna är ett stort problem. Många kliniker har blivit uppköpta av riskkapitalbolag. En operation som tidigare kostade 10 000 kan idag kosta 70 000 kronor, säger hon.

– Det finns mycket okunskap kring katten som husdjur. Folk tror att de bara behöver mat och en toalåda. Man tänker inte på vad som händer om katten blir sjuk.

 

Syskonen Harpo och Honey. Foto: Elliot Elmblad

 

Innan vi skiljs åt visar Cecilia mig runt på kattcentret. En lång korridor pryds av glasdörrar med olika namn på. Här finns både katter som ska flytta till sina för alltid-hem och de som fortfarande letar efter nya ägare. Två gråvita katter studerar mig nyfiket. Den ena reser sig upp och går fram till dörren som för att välkomna mig in.

– Här har vi syskonen Harpo och Honey, säger Cecilia.

Ute i ett större rum samsas några katter på ett av katträden. En ny besökare kommer in i butiken. Krita hoppar genast ner från sin kattbädd för att hälsa. Min dag på katthemmet är till ända. Dags att spinna vidare.

Text och foto: Elliot Elmblad